M. Ward

På sin vind i Portland har Matt Ward lyckats föra två skilda världar lite närmare varandra. Han har låtit sin bakgrund i USA kreativa mecka för vit medelklassindie möta bluesen från bomullsfälten. Och gjort det väldigt bra. Senast jag såg M Ward lyckades han trollbinda Lilla Vega i Köpenhamn helt på egen hand. Till den här turnén har han skaffat sig en arsenal av hattar och skägg på scen och gett den annars så lågmälda musiken ganska många trivselkilon. Jag är ju för gubbar som bekant. Och oftast, inte alltid, lyckas de balansera på gränsen mellan gubbigt sväng och baktung boogie. Men när bandet lämnar scenen och M Ward spelar akustiskt blir det uppenbart att det lilla formatet passar både hans röst och låtar bäst. Men när man avslutar med en Daniel Johnston-cover är man alltid förlåten i min bok.

Ass

Andreas Söderström som väl är lika kul för tyskar som DJ Kålhuvud är för oss. Men live är det inte ett dugg kul som i humor. Däremot väldigt bra. Mikael säger Sveriges mest underskattade artist. Jag säger finstämt på det bra sättet. Och att det är första gången jag ser någon använda ärtrör och Gilette-hyvel som instrument.

... och så lite Lundellbingo

Christian Kjellvander kliar sig i huvudet och förstår inte riktigt varför Roskilde bokar han fansen kallas Uffe till största scenen. Inte jag heller. Men nu har jag till slut sett honom för första gången. Så vi kör väl lite Lundellbingo.

Skjorta uppknäppt till naveln? Check.

Sätt på dig din vackraste klänning i kväll? Check.

Janne Bark? Check.

Janne och Uffe får feeling? Check.

Janne och Uffes feeling leder till några riktigt tungrövade bluesiga jam som aldrig vill ta slut? Check.

Håkan förstår inte hur Ulf kan tro att en hund heter Chans? Check.

Håkan är för Ulf i hjärtat, men förstår inte vad han ska ha honom till när Springsteen redan finns? Check.

Outlaw Pete

And all the memories of the pubs
and the clubs and the drugs and the tubs
we shared together,
Will stay with me forever.

But all the highs and the lows
and the to's and the fro's,
They left me dizzy,
Oh won't you please forgive me
I no longer hear the music
Oh no no no no

I den här Libertines-låten "Music when the lights go out" lyckas Pete Doherty inte bara skriva en vacker serenad över en förlorad kärlek. Han sammanfattar även mitt eget förhållande till Pete Doherty. Kändisen Pete. Pundaren Pete. Pete som brukade ligga med Kate Moss. Fängelsekunden Pete. Pete som Shane MacGowan med tänder. En seriefigur som står i vägen för musiken. Men också en figur som när han vill, när han är i rätt ögonblick kan förhäxa med så lite som en glimt i vrån av de där ledsna cocker-spaniel ögonen. Få oss att glöma att vi nånsin läst en kvällstidning. Och bara höra musiken. Den fantastiska musiken. Musiken som kan få vuxna män att tappa det så till den milda grad att de kastar upp sina kalsonger på scen. Det hände en vän till mig på Babyshambles i Köpenhamn för tre år sen. I dag, en mulen eftermiddag i Roskilde händer det igen.

Jag vet inte varför han kallar sig Peter och inte Pete just för tillfället. Jag har aldrig riktigt fattat hur hans efternamn uttalas. Det spelar mindre roll. Idag stod han ensam på scen, bara med en akustisk gitarr ett stearinljus och en blomma som sällskap. Han må vara ensam, men hans charm väller långt ut över scenkanten. Med oerhört små medel har han oss i sin hand hela spelningen igenom. Och han ser inte ens ut att behöva anstränga sig.

Vankar av och an, tar långa pauser mellan låtar. Försöker spela en cover på "Billie Jean" två gånger. Men fuckar up det. Men en liten blinkning och en ursäkt så har han vunnit oss ännu mer. Delar ut en hel tunna öl till publiken. Allt med en slackers Frågar om det är Roskilde, han är i. Det verkar bara vara ännu en dag i den bohemiske trubaduren Petes liv. Myten som han verkar vara så förälskad i. Det här är en dag när allt stämmer. Och när texterna kommer fram tack vare bristen på sällskap på scen.

Man slås av hur Pete Doherty mitt i det kaos som verkar vara hans liv, lyckas skriva så vacker och klarsynt poesi. Hur han tecknar en bild av ett gammalt England, eller drömmen om det utopiska England, Arcadia på ett sätt som får honom att framstå som en modern blandning av William Blake och Ray Davies. Ren anglofilporr. I hatt.

Och så klart hur hjärtskärande låtarna om hans tidigare bandkompis och blodsbroder Carl Barat alltid. Med bara en akustisk gitarr kvar blir den ännu bättre.

Men mest ont i hjärtat gör det när han tar sig an Neil Youngs avskedslåt till heroinet "The Needle and The Damage Dóne". Att rockvärldens just nu mest kände knarkare gör världens bästa antiknark-låt är förstås både upplyftande och skrämmande på samma gång. För vilken väg ska Pete ta? Ska han bli sångaren och betraktaren? Eller ska han bli personen låten handlar om?

"I hit the city and
I lost my band
I watched the needle
take another man
Gone, gone, the damage done."

Det är inte en så lätt ekvation det här med rocken och drogerna. Han känns ju tyvärr till viss del spännande för att han lever det livet han gör. Den fantastiska musiken är ju ett resultat av Pete Dohertys dekadenta liv. Eller så är musiken vad den är, trots det. Jag vill ju att det ska vara så. Men för att återankyta till William Blake:

"The road of excess leads to the palace of wisdom."

Jag hoppas så att Pete kommer hela vägen fram. Han kan fortfarande bli mer än seriefiguren. Han har så mycket stora saker kvar att göra. För han kan ju när han vill. Och då vet jag inte så mycket som är bättre. Inget på den här festivalen i alla fall.


PS. Se Emma Svenssons tokfina Pete-bilder här.

Pete hyllar Michael

Eller han försöker spela Billie Jean. Det går så där. Efter andra försöket bryter han. De egna låtarna gör han alldeles lysande akustiska versioner av däremot. Han ser ut att må bra där innanför hatten.

Snillen spekulerar

Efter att ha frågat ungefär 80 danskar hittar vi till slut ett par startkablar. Nu gäller det bara att fatta hur det fungerar också.

Hvergang!

Söndag morgon. Sargad stämning. Bilen vägrar starta. Regn i luften. Men det stoppar inte vissa.

The Very Best

Så länge dom gör vad dom heter och vad mixtapen lovar är det helt fantastiskt. Det är afropop av bästa märke. Som om Vampire Weekend flyttat till en annan värdsdel. Inte bara handlat en Paul Simon-skiva på Barnes & Noble. Men så fort Esau Mwamwaya kliver at scen är all afro som bortblåst. Och allt som kvar blir bara väldigt mycket...röv. Det är mer bootyshaking än under en hel vecka på MTV. Eller som det var när dom fortfarande visade videor.

The Pains of Being Pure at Heart

Dom är ett band som låter som om ingenting hänt i musikvärlden sen Popsicle önskade att Arvingarna skulle dö i en bussolycka. Men dom gör det helt vansinnigt bra. Dom får dåligt ljud att låta bra. Och rent skrammel som att det har direkta melodier. Det är som att se Popsicle köra Sandy tills hälsovårdsmyndigheten kommer. Och sen be dom dra åt helvete och låta bandet fortsätta.

Bara i Danmark...

Kan Aqua vara på omslaget till en tidning som påstår sig behandla ny musik. Vad säger man? Fem och halv fjers skiderövar!